Meny Stäng

Historik

Bostadsrättsföreningen Prinsessans 198 lägenheter började byggas 1960. Det vackra låghuset i tegel och de tre punkthusen i vit puts ritades av arkitekten Stig Ancker på arkitektkontoret Ancker-Gate-Lindegren. Stilen är typisk för tiden – det tidiga 60-talet med förlängningen av funkis – inbyggda balkonger och invändigt försänkta entréer som skulle ge en bättre kontakt mellan hus och utsidan. Design var viktigt, till och med stuprören för regnvattnet byggdes in i konstruktionen av estetiska skäl. Den här typen av trevånings-låghus benämndes ofta lamellhus.

Planlösningarna blev på den här tiden mer öppna än tidigare. Vardagsrummen var förhållandevis stora och i köken utfördes snickerierna med standardmått, nära dagens standard. Redan 1950 hade vi i Sverige fått den första köksstandarden för bl.a. skåp, disk- och arbetsyta.

I inredningen var latex och alkydfärger vanliga när limfärg och linoljefärg blev omoderna. På golvet lade man ofta plastmattor. Heltäckningsmattan var en annan vanlig golvbeläggning, inte minst i sovrummet.

Arkitektkontoret Ancker-Gate-Lindegren grundades i Stockholm 1936 av Stig Ancker, Bengt Gate och Sten Lindegren. Kontoret var länge ett av de mest anlitade arkitektkontoren i Stockholm och Uppsala. De arbetade då och då tillsammans med projekten, men inte sällan enskilt.

Hela tidsandan präglades av framtidsoptimism och omfattande stadsplanerings och -saneringsprojekt genomfördes under dessa år. Teknikens utveckling var på stor framgång. I Sverige och resten av världen skedde en exceptionell ekonomisk och industriell utveckling. Vi fick importera arbetskraft, med akut bostadsbrist som följd.

Generalentreprenör för projektet – när kvarteret Prinsessan 2 skulle byggas – var byggnadsaktiebolaget Hallström & Nisses som även utförde konstruktionerna. Kring 1962 stod husen färdiga och de första medlemmarna kunde börja flytta in.

I en broschyr från tiden hittar vi förutom fina teckningar på fastigheten och planritningar även roliga detaljer som att ”Lägenheterna… …utföres i hög klass med allt som hör till modern bostadsstandard. Varje lägenhet utrustas t.ex. med 375-liters kombinationskylskåp och i varje hus finns tillgång till helautomatisk tvättstuga.” De preliminära prisuppgifterna anger att insatsen låg mellan ca 3.500 och 5.500 kronor och att avgifterna låg mellan 210 och 340 kronor i månaden men då ingick också kostnaden för värme och varmvatten, då precis som nu. Lägenheterna fördelades genom den kommunala bostadsförmedlingen.

Någon gång i slutet på 60 eller början av 70-talet hette snabbköpet Larssons livs och där kunde de många barnen i föreningen bland annat köpa smågodis i lösvikt. En period därefter hette butiken Nettolivs. 1984 så byggdes lokalen om för att bli pizzeria med samma namn som idag, Oasen.

1983 kläddes fasaderna på höghusen med isolering och plåtfasad. Det var en stor kostnad för föreningen och i dokumenten för bygglovsansökan 1981 så tar man upp att orsaken var att tilläggsisolera och att det fanns sprickor i fasaden som ursprungligen var i vit puts.

1995 tvingas föreningen riva låghusets ursprungliga balkongräcken i tegel som då är i dåligt skick. De ersätts av en profilerad aluminiumskärm i en gulaktig ton. I samband med bygglovsansökan så har arkitekten och bygglovschefen för Stadsbyggnadskontoret varit på plats och tittat. Hon imponeras av husens ”speciella karaktär som mycket beror på balkongräckena” och i svaret på bygglovsansökan har hon skrivit att man inte vill att de ersätts med aluminium utan att man i stället ska ”försöka återskapa något av den ursprungliga idén” och att ”…arkitekten Ancker har medvetet accentuerat fasaden med denna typ av balkongräcke”. Bygglovschefen har till och med kontaktat arkitektens son och efterträdare fått detta bekräftat i telefonsamtal. Man ber föreningen och byggkonsulten att fundera ut en annan lösning men av någon anledning görs inte det.

sv_SESvenska